jump to navigation

Håfemtifem

När fan blir gammal blir han religiös. När en orienterare blir gammal blir han klok, eller möjligen kraftigt förvirrad. Det är det som Håfemtifem handlar om. Håfemtifem handlar också om att saker och ting inte alltid är som de verkar. Eller att det inte verkar som det alltid handlar om att se saker och ting. Nämnde jag att han är förvirrad?

Hfemtifem är överdrivet positiv inför nästa år

Det gäller att vara tidigt ute om det ska bli något. Därför är det lika bra att redan nu avslöja min högtflygande planer inför nästa säsong. Se också nästa är då djäklar för flera högtflygande planer. (Den Glennefors som omnämns i dikten är den överlägset bästa i klassen H55. Fast jag brukar slå honom från sista och till mål…)

Min planering för vintern börjar nu klarna,
Kanske borde jag här gubben Glennefors varna.
Och övriga gubbs som i klassen min kutar,
läs här planen så inser du nog hur det slutar.

Jag ska vakna i ottan och välja bort sängen,
springa ut för att svettas i värsta terrängen.
Jag ska slita och släpa tills skorna ger skav,
och sen kuta nån mil till, tills benen går av.

Och när storformen visar sig sen nästa år,
så känns det rätt självklart att ingen mej slår.
Och Glennefors deppig då slänger sin kropp,
framför tåget eller utför nån himla hög topp.

Jaha! Där blev man av med en konkurrent. Nu är det bara 50 kvar!

Hfemtifem undrar vart vinden tog vägen

Det är en sak som jag har börjat undra mycket över. När jag sprang tävlingar förr i tiden, t.ex. 5-dagars 1978 i Västergötland, så blåste det alltid. Det konstiga var att det inte blåste innan start, men så fort starten gick så började det. Vinden piskade i ansikten och brusade i öronen. På upploppet ökade vinden ytterligare så att det till och med började tåras i ögonen. Men så fort jag kommit i mål så avtog vinden och det blev åter vindstilla. Under alla år i tävlingsskogarna funderade jag aldig så mycket över detta konstiga fenomen, men under 5-dagars i Uppland nu i sommar så slog det mej plötsligt att det märkliga vindfenomenet helt plötsligt försvunnit. Inte så mycket som en ynklig liten vindpust fläktade min svettiga kropp under hela veckan i Upplandsskogarna. Det måste vad jag begriper vara något rätt allvarligt som inträffat sedan förr i tiden. Det har säkert något med växthuseffekten att göra. Det har man ju sett vad den kan ställa till med på olika platser i världen – stormar, orkaner, smältande glaciärer och översvämningar. Så nu är det dags för nästa dramatiska väderfenomen – inte blåst när man tävlar i orientering. Egentligen ganska naturligt om man tänker efter ett tag, men ändå rätt skrämmande. Bara för att det var lite långt till tävlingarna ibland förr i tiden och man släppte ut lite extra smutsiga avgaser så skulle det sluta blåsa på tävlingarna nu för tiden. Tänk så det kan gå. Och tänk vad lite man förstod förr i tiden.

Hfemtifem tycker till om vinterträning

Träna på vintern. Javisst, säger säkert du, bättre att springa på is och ha det glatt än att springa i lera och sörja. Men så resonerar inte mupparna på jobbet. Dom tillhör den kategori som anser att springa, det gör man i kortbyxor. Även om det så råkar vara oktober och 4 grader varmt ute. Dom har också åsikten att träning är också tävling, vilket gör det rätt ansträngande att springa med dom på lunchen. De få gångar jag dristar mej till detta. Full fart från ytterdörren är vad som gäller, vilket givetvis straffar sig efter 5-6 kilometer. Sedan får jag springa i cirklar runt dom och peta naglarna om jag vill att dom ska hänga med mej hela vägen tillbaka till kontoret. Och så har dom en mycket bestämd åsikt om att springa på vintern DET GÅR INTE. Mupparna säger så här: – Det är ju kallt och snö. Då säger jag att när det är snö så blir ju marken mycket mjukare och skönare att springa på. Därför kan man springa mycket mer på vintern utan att få ont i benen. Men jag talar inte om att när man halkar på isfläcken man inte såg och studsar på höfter nerför någon lång backe så är det inte så mjukt och skönt. Men något ska väl mupparna få upptäcka själv. Sedan säger mupparna: – Men det är ju så kallt på vintern. Då talar jag om att det finns skyddskläder för vinterbruk som kallas träningsoverall. Detta förvånar mupparna mycket. Men jag berättar aldrig om den gången jag körde ett rejält långpass i -20 grader och 15 sekundmeters motvind och att lungorna värkte och läpparna sprack och blödde efteråt. Men lite ska väl mupparna få uppleva själv. Istället brukar jag berätta att det där med kallt väder inte är något problem, att lungorna faktiskt fryser först vid -57 grader och att jag själv högst motvilligt tränar om det inte är -15 grader eller kallare. Fast det sista säger jag bara för att mupparna ska fortsätta att odla idoldyrkan av den där hårdingen på jobbet.

Hfemtifem värnar om handikappidrotten

Och så har man bytt klass igen. Och så tror man att det ska bli mycket lättare att placera sig i den nya klassen. Men det blir väl som vanligt så det är redan lika bra att erkänna redan innan säsongen börjar – jag har väl tränat för lite i vinter också. Eller är det kanske tvärtom att vissa har tränat för mycket. För sin ålder alltså. Ett beteende som gränsar till fusk. Men så länge som inte orienteringsförbundet inte delar den uppfattning så lär dom väl få hålla på. Jag sprang och funderade på allt detta när jag var ute och tränade härom dagen. Och då kom jag plötsligt att tänka på hur det funkar i handikappidrotter, som golf. Ja man kanske rent av skulle börja med handikapp i orientering också. Åtminstone för HD35 och äldre. Så här skulle det kunna fungera. Säg att man sprang sista året i H35 och alltså skulle byta klass till nästa år. Om man då under höstsäsongen erövrade tre eller fler guldplaceringar så skulle handikappreglerna säga att då FICK MAN INTE BYTA KLASS. En så bra orienterare skulle minsann inte få gå upp i H40 och förpesta tillvaron för alla riktiga H40. Hur skulle det se ut! En så bra orienterare fick minsann tävla vidare i H35 ett år till. Om han då nästa höstsäsong fortfarande var så bra att han orkade ta tre guldplaceringar så fick han stanna kvar i klassen ännu ett år, och så vidare tills han blev så gammal och skröplig att han inte längre kunde matcha alla riktiga H35. Första då fick han byta klass. Ett sådant handikappsystem har många fördelar, som att träningsfanatiker som inte förstår att livet har andra vädren än att träna flera gånger per dag, förlåt per vecka, inte skulle få förstöra spänningen i alla gubb- och tantklasser. En annan fördel skulle vara att efter några år skulle dessa fanatiker kanske inse att livet faktiskt har andra värden än att träna flera gånger per timme, förlåt per dag, och stanna hemma hos sin äkta hälft och då skulle den äkta hälften bli JÄTTEGLAD. Den enda nackdelen med systemet är väl att vissa fanatiker, som t.ex. Lasse Lönnkvist, skulle få springa i samma klass väldigt, väldigt många år. Men det kan dom gått ha!

Hfemtifem förklarar sin beundran för damerna

Jag tänkte så här. När jag var håtjugoetta för en tjugo-tretti år sedan så var Jörgen Mårtensson bäst i håtjugoettklassen och sprang ifrån mej så det visslade om det. Nu såg jag på TV från 5-dagars att den där Jörgen Mårtensson fortfarande är bäst i håtjugoettklassen. Och han springer fortfarande ifrån mej så det visslar om det. Men andra ord så har herrseniorerna inte utvecklats ett dugg på 15 år!
Annat är det med damerna. När jag var håtjugoetta så sprang jag ifrån varenda dam i detjugoettklassen hur lätt som helst. Men nu så har jag världens problem att hänga med tjejerna i deartonklassen. Snacka om utveckling! Vad har dom gjort? Har dom hittat på några nya fantastiska träningsmetoder som bara tjejer känner till eller har alla tjejer börjat träna 8 timmar om dan. Imponerad blir man i varje fall.

Hfemtifem ska springa nattorientering

Så här är det då jag ska springa nattorientering. Det är fredag kväll och jag är anmäld till en nattorientering. Då kan det hända två saker. Antingen så ångrar jag att jag anmälde mej till den där tävlingen och simulerar ohälsa. Horisontalläge på soffan är en idrottsgren som inte ska underskattas. Eller också så packar jag väskan och sätter mej i bilen för färd mot den mörka, läskiga storskogen. Väljer jag soffan så är det bara att skämmas, men väljer jag svarta skogen så kan det hända två saker. Jag hittar fram till tävlingen, beger mej till start och precis då jag ska starta så börjar det regna. Eller också så hittar jag fram till tävlingen, beger mej till start och startar utan att det börjar regna. Börjar det inte regna så är ju allt frid och fröjd men börjar det regna så kan det hända två saker. Antingen så är banläggaren en snäll sälle som lägger trevliga nattbanor med mycket stiglöpning och lagom svåra kontroller. Eller också så är banläggaren en sadistisk typ som älskar att driva ut folk i träskmarker och blockterräng mitt i natten. Är banläggaren snäll så är ju allting frid och fröjd även om det regnar lite. Men är banläggaren sadist så är det lätt att tappa humöret och då kan det hända två saker. Antingen så går det trots allt bra de första kontrollerna och humöret återhämtar sig eller också så springer jag vilse i den blöta snårskogen och tappar humöret fullständigt. Går det bra i början så är ju allt frid och fröjd. Men har jag drivit vilse i den vattendränkta urskogen så kan det hända två saker. Antingen så har jag tur och snubblar på min kontroll inne i något dyngsurt grönområde. Eller också tror jag att jag vet var jag är och tar riktning ut i något äckligt träskområde. Hittar jag kontrollen så är ju allting frid och fröjd. Men hamnar jag i träsket så kan det hända två saker. Antingen så lyckas jag ta mej över det bottenlösa krokodilträsket till en stig på andra sidan och läsa in mej. Eller också så står jag på öronen rakt ner i den stinkande leran. Klarar jag träsket så är ju allting frid och fröjd men gör jag en mollbergare ner i leran så kan det hända två saker. Antingen så lyckas jag hålla kartan ovanför leran. Eller också följer kartan med ner i underjorden och kartfodralet fylls med lervatten. Är kartan fortfarande hel och ren så är ju allt frid och fröjd. Men är kartan kladdig av lera och oläslig så kan det hända två saker. Antingen så lyckas jag torka av kartan mot mina blöta, leriga kläder och få den läsbar igen. Eller också upplöses den i sina beståndsdelar inne i kartfodralet som kontinenter på drift på världshaven. Går kartan att läs igen så är ju allt frid och fröjd. Men är kartan i upplösningstillstånd så kan det hända två saker. Antingen så ger jag upp, bryter och försöker hitta hem. Eller också så envisas jag med att fortsätta rakt igenom träsket och hamnar i distriktets värsta blockterräng. Ger jag upp så är det väl inget mer med det. Man kan ju inte lyckas varje gång. Men hamnar jag i blockterrängen så kan det hända två saker. Antingen så lyckas jag mirakulöst hålla mej på benen eller också så står jag på öronen bland stenarna och slår sönder kompassen. Lyckas jag hålla mej på benen så är ju allt frid och fröjd men slår jag sönder kompassen så händer det alltid bara en sak. Det börjar spöregna och jag kommer äntligen på varför jag skulle stannat kvar hemma på soffan.

Hfemtifem besegrar transsibiriska järnvägen

Nollsjunollnoll stod det i tidtabellen och nollsjunollnoll ryckte tåget till och rullade ut från centralstationen i Peking. Sju dagars resa låg framför mej innan tåget skulle nå en av Moskvas många tågstationer. Men en sak oroande mej – hur skulle det gå med träningen. Jag hade ju kommit igång rätt bra med löpningen de senaste veckorna och att nu sitta still i en tågkupé en vecka kändes inte speciellt lockande. Problemet var uppenbart och det måste lösas…

En timme senare var min plan färdig. Enligt tidtabellen så skulle tåget göra 15-25 minuter långa upphåll vid större stationer fyra gånger per dygn. Och genom en lycklig tillfällighet hade jag köpt biljett i första klass. Praktiskt betydde detta att jag för 400 spänn bytt upp mej från fyrbäddskupé med hårda britsar till ensam kupé med bekväm resårsäng, härligt stor skinnfåtölj och egen toalett med dusch. Saker var klar, dusch betydde träning. Bara att sätta igång. Redan vid första stoppet i norra Kina stod jag träningsklädd och hoppade av tåget så fort det stannade. Sedan hård träning fram och tillbaka på perrongen tills konduktören nervöst började vifta åt mej att det var klart för avgång. Sedan en varm dusch och vila tills nästa stopp några timmar senare. Så rullade det på dag efter dag genom Kina, Mongoliet och Sibirien tills Moskvas stadssiluett dök upp vid horisonten. Enligt vad jag senare fått höra gjorde dessa träningspass sådant intryck på det Mongoliska folket (jo tack jag märkte det) att denna form av träning fortfarande är den vanligaste och populäraste träningsformen för mongoliska idrottsmän. På mongoliska kallas den ’bike matosh’ vilket översatt till svenska betyder ’språng längs lång perrong’. Oj, nu ljög jag visst… Men det är faktiskt alldeles sant, att jag är en av få idrottsmän som tränat 28 gånger på en vecka!

Hfemtifem undersöker Grand Canyon

När jag tittade över kanten ner i djupet så svindlade det för ögonen. Jag hade just fått veta att det trillar ner rätt många människor i Grand Canyon varje år och att de flesta var män som när deras kvarlevor hittas nedanför branten, antingen hade gylfen öppen eller bar en kamera runt halsen. Jag bestämde mej direkt för att jag varken var pinknödig eller sugen på att fotografera. Klockan var tidig eftermiddag och vi hade faktiskt inga speciella planer för resten av dagen. Jag tror vi kom på det samtidigt – vilka fantastiska träningsmöjligheter en eftermiddag vid Grand Canyon kan bjuda på.

20 minuter senare stod vi fyra positivt tänkande svenskar träningsklädda vid stigen som ledde ner i mot botten av Canyon. Innan vi påbörjade nerstigningen hörde vi oss för lite hos en bister ordningsvakt som stod och mönstrade oss, hur långt det var till botten och så. -Omöjligt, sa han, det är omöjligt att ta sej ner och upp på samma dag, ni måste övernatta. -Fint, sa vi, vi syns om några timmar. Och nerför var det inga problem, snacka om nerförsbacke, så 80 minuter senare stod vi vid floden i botten av Grand Canyon. Mäktigt, men stunden av beundran blev kort för eftermiddagen började lida och vi hade långt upp till kanten. Sakta började vi knega uppför mot civilisationen 1500 meter över våra huvuden. En av killarna kom lite på efterkälken men han kom snabbt ifatt oss efter att han hållit på att trampa på en skallerorm som plötsligt ringlade över stigen. Uppiggade av denna incident, vek vi andra av från stigen bara för att skutta runt och vända på stenar, för att se om vi kunde hitta fler skallerormar eller kanske någon ilsken skorpion. Försynen var med oss även här, vi hittade inget.

En liten stund innan mörkret lade sig över Grand Canyon nådde vi åter kanten. Av vår vän ordningsvakten syntes inte en skymt. Han hade väl åkt hem till barnen eller också var han i full gång med att organisera en räddningspatrull som skulle ner och hämta upp de där tokiga svenskarna. En härlig och minnesvärd eftermiddag blev det dock. Och ett rejält träningspass på över 3,5 timme.

Annonser
%d bloggare gillar detta: